måndag 31 mars 2014

Kärlek på jobbet - det går inte...

Kommunikationschefen på Försäkringskassan slutar sin nu sin tjänst, han anser sig vara utsatt för folkdomstolen i frågan. Ja kanske är det så men det var väl ändå väntat. Det var nog klokt gjort av honom. Det fövånar mig ofta att människor med höga befattningar som i sig borde kräva en och annan insikt begår den här typen av misstag. I en kommun uppstod en liknande situation och när chefen ville göra något åt saken och dela på de tu så fick vederbörande själv sparken och ett avgångsvederlag med ett par miljoner. 

Att möta någon på arbetsplatsen är inte ovanligt, det är till och med den vanligaste platsen att mötas på. Konstigt vore det annars så mycket tid som man i allmänhet är på där och många gånger har man också gemensamma värdegrunder också. Kärleken kan slå ner som en bomb, det är alltid trevligt och bara att gratulera. Men hur ska man hantera det på arbetsplatsen? Det beror nog på. Om en chef och en underställd inleder en seriös relation så ställer det till problem. För andra. Då gäller det att hantera saken på rätt sätt. Det är lika illa om det är två chefer som sitter i samma ledningsgrupp till exempel. På stora organisationer brukar man kunna hantera det hela genom att personerna flyttas långt ifrån varandra för att inget gnissel eller beroendesituation ska uppstå.

Många gånger så tror man kanske att det går att handskas med problemen, men förr eller senare uppstår det situationer som inte kan skötas av personer som har nära relationer. Det handlar inte bara om kärleksrelationer utan också om alltför nära vänskap - om det är så att det handlar om att favorisera. Ge högre löner, snabbare karriärstege eller annat gynnande. Det skapar oro i övriga organisationen. Man kan också hamna i olika jävsituationer.

Höga chefer bör undvika starka relationer med enskilda på jobbet. Lättast är förstås att om situationen uppstår så slutar den ena. På många arbetsplatser är kärleksrelationer oönskade i synnerhet när det gäller chef och underordnad. Tänker man efter bara lite så är det lätt att förstå.

Att som chef ha gullegrisar på jobbet är också ett problem. Hur vuxna vi än vill vara så finns det alltid missnöje när andra favoriseras. Det skapar avundsjuka, tar ifrån gruppen arbetsmoralen. Kan han/hon så kan jag minsann också tänker de andra. Det är lätt när man är ung och ny och oerfaren chef att göra misstaget att koppla vissa närmare sig än andra och skapa kotterier. Man behöver stödet och det är lätt att falla för frestelsen att utse en kompis på jobbet. Man bör i stället i möjligaste mån skaffa en stödperson utanför den grupp man själv ska leda. Definitivt inte utse en underställd till kompis. Det uppstår alltid problem med en sådan relation. Tidningen Kollega har en intressant artikel om just detta i sitt senaste nummer, sidan 54.

På arbetet ska det gå proffsigt till, inte som i vanliga kompisklubben. Visst kan man vara vänner, det är kanske rent av en förutsättning för att kunna jobba ihop. Men man kan inte på jobbet sitta med huvudena tätt ihop och vända ryggen till övriga i rummet och småtissla. Det går inte för sig. Det skapar konflikter med de andra. Som chef/ledare har man ett ansvar att behandla alla lika. Särställer man en person så kan denne hamna i onåd hos de andra. Alla dessa relationer tar mycket tid från det viktiga - att jobba och driva verksamheten fram mot uppsatta mål...

Jo då jag träffade min man på jobbet som många andra. Men vi slutade båda på den arbetsplatsen och levde våra liv på andra platser. Det har gått utmärkt.

Lite mer:

Expressen
Jobbkällan
Chef






4 kommentarer:

Camilla sa...

Det är väl inte avundsjuka som är det största problemet med en chef som skaffar gullegrisar. De flesta yrkesmänniskor vill nog inte vara "gullegris". Det skulle ju vara oerhört genant, och en chef med gullegrisar undergräver ju sitt eget ledarskap. Uppfattas som labil och godtyclig. Synnerligen oprofessionellt.

Anonym sa...

Tänkesättet verkar en aning fyrkantigt. Det är helt oprofessionellt om man låter privata preferenser utanför jobbets bästa påverka verksamheten. Spelar ingen roll vad det gäller för typ av preferenser, allt som påverkar jobbet negativt är dåligt. Koncentrationen och fokus skall ligga på att lösa uppgifter och hjälpa varandra i den riktningen.

Börjar man ens diskutera i termer som romantiska relationer kan störa fokus, då har man säkert problem långt innan dess. Alla måste kunna skilja på sin yrkesroll och allt annat. Sin politiska uppfattning, sitt heta temperament, sina morgontrötta vanor, sin jobbiga väg till arbetet, sin svårighet inför auktoriteter, sin orättvisa lönesättning. Allt sådant och mycket mer. Är det en arbetsplats så är det bara jobbet som gäller, allt annat skall bara förstärka kraften i allas arbetsinsats.

Romantiska preferenser skall självklart inte få synas på jobbet liksom inte heller något annat ofokuserat.

När det här blir problem så beror det ofta på att arbetsplatsen har flera andra problem i sin struktur och ledning. Många medarbetare kan ha förväntningar av social natur på sina arbetskamrater osv. Där man vill agera i grupp med allt vad det kan innebära av skyddsfunktioner och bekräftelser. Där kraven egentligen står långt utanför arbetsplatsens egentliga uppgifter. Och t om kan spåra ur just därför. Det är snarare detta som kan bli problem och inte just romantik specifikt.

Ett besläktat område är ökade politiska och moraliska krav på kommersiella verksamheter och företag. Där man kräver att dessa skall närma sig landvinningar eller tankebanor från politiska sfären. Även detta är extremt vanskligt och riskerar att införa myriader av olika moralbaserade och åsiktsrelaterade regelverk.

EA

Mary X Jensen sa...

Människor är människor EA. Det spelar ingen roll vilka goda föresatser man har. Omgivningen dömer. Det stenhårt.

Jag talar utifrån en lång yrkeskarriär och har sätt många varianter på detta. Det fungerar inte i längden.

Jag tror att det är Systembolaget som har regler och Kinnevik hade förr, det vet jag.

Mary X Jensen sa...

Camilla - avundsjuka ligger till grund för mycket mer än man både vill tro och tillstå.